”Det är trots allt bara mat det handlar om”, säger guldmedaljören från Europamästerskapen i matlagning, Tommy Myllymäki i en intervju i Besöksliv. Det känns ju bra att höra, men på plats under Bocuse d’Or kändes det allt annat än avslappnat. Från mediabänken på tävlingen som blygsamt kallar sig ”The most prestigious gastronomic competition in the world” kunde man följa hur de olika bidragen högtidligt bars runt på stora brickor av speglar. Någonstans där inne bland silver och glasskulpturer fanns det svenska råvaror som förädlats till den grad att man oftast inte kunde avgöra vilka de var. Gotländsk gris såg ut som bakverk, sej som rulltårta. Allt är enormt förfinat och dekorerat på ett sätt som känns mycket feminint. Jag associerar till fransk boudoir och sminkbord eller möjligen ett katolskt relikskrin. Underbart avvikande och i sin strikta och rena uppläggning var vinnaren Myllymäkis bidrag. Jag undrar fortfarande hur hans skimrande lilla tapiokaboll smakade.
Kvinnlig dekor och manlig dominans
Det kvinnliga uttrycket i utförandet kontrasterar mot en nästan total manlig dominans både bland tävlande och jurymedlemmar. Senast jag såg något så homogent var den svenska Årets kockfinalen där det kändes som att samma klon av en ung vit manlig kock stod vid alla sex spisarna. I finalen av Bocusetävlingen myllrande alla kockar ut likt hattifnattarna i Mumintrollen – eller kanske ett stjärngossetåg? Det gick i alla fall att räkna till hundratalet män med höga kockhattar. Mitt i denna kompakta massa av vita män, såg jag EN ENDA kvinna som ansågs värdig att vara med i Bocuse-juryn som innehöll runt. The one and only Elena Arzak, kock och ägare till restaurangen med samma namn i San Sebastián. Hon satt bredvid Mattias Dahlgren och Björn Frantzén och hade också hög hatt. Inte en enda gång såg jag henne klia sig, torka svett under pannbandet eller lyfta av hatten. Det gjorde flera av de andra jurymedlemmarna som också fick uppsträckta i timmar och bedöma minst 12 rätter.
Klassiska franska mansideal från förra århundradet
Tävlingens 88-årige grundare Paul Bocuse verkar alltid ha sett till att alltid ha den allra högsta kockhatten av alla och under hans karriär har det varit ett mått på framgång, liksom att det varit en självklarhet att köken befolkas av nästan uteslutande män. Det verkar faktiskt ganska logiskt för en snart 90-årig fransman som skryter med att ha ett par älskarinnor, men det är svårt att förstå att yngre generationer av män inte reagerar och vill ändra obalansen. Gamle monsieur Paul har ju själv utsett en kvinna, Tabata Bonardi, att leda hans nya restaurangsatsning Marguerite, så varför nöja sig med att EM-tävlingen i Stockholm hade noll procents representation av kvinnliga kockar som tävlande, och en enda Elena i juryn?
Min summering:
1. Jag är stolt över att Sverige vann, och det är väldigt kul att Danmark och Norge kom direkt efter, då håller vi det nordiska köket varmt tillsammans.
2. Många proffsiga svenska kockar och arrangörer har bidragit till att denna tävling blev möjlig i Stockholm. Tack!
3. Paul Svensson var en fantastiskt driven och språkbegåvad konferencier.
4. Det uppenbarligen så att jämställdhet i mattävlingar upplevs som mindre viktigt än på andra ställen. Annars hade man gjort något åt det. Förklara gärna för mig varför det inte går.
5. Jag skulle vilja smaka den där lilla bollen av tapiokagryn.
————————-
Lisa Förare Winbladh om bristen på kvinnor i Bocuse d’Or