Nyligen på Bangkoks största marknad i slumområdet Klong Toey var det som snart sagt alla världens däggdjur fanns till salu levande eller döda: tuppar, malar, ålar, räkor och grisar. Allt i en salig blandning. Köttfärs fanns upplagd utomhus i middagsvärmen i mängder jag aldrig sett tidigare. Stora grishuvuden, knorrar, fötter, klor, högar av inälvor. Berg av kött.

Men mest av allt var det grodslakten som fick mig att reagera: Här står en thailändsk torgmadam helt lugnt och styckar en groda! Det kändes lika fel som om Kalle Anka eller Jultomten hade legat där uppskuren på slaktarbänken.Varför? Grodkött smakar ju ungefär som kyckling och jag reagerar inte alls lika starkt på slakt och tillagning av dem. Grodorna har troligen ett bättre liv innan de fångas in.

Vem ska vi äta?
Kanske är det här bara den verkliga bilden av vår köttkonsumtion. Har vi rätt att äta andra varelser? I så fall hur många, vilka och på vilket vis? Existerar de bara för vår skull? Hur mycket av jordens resurser ska detta få ta i anspråk?

På marknaden i Bangkok verkar man i alla fall helt ointresserad av att dela upp sina råvaror i ful och fin mat och där är kött normalt. Allt kött. Man hymlar inte med att det är döda djur man säljer utan travar trynen, blanka levrar och hjärtan på varandra.

I Sverige däremot, är det högstatus att äta en bit av ryggen på ett nötkreatur men äckligt att äta tungan och de flesta inälvorna, pressad skinka av grisdelar anses normalt att äta på morgonfrallan medan gristrynen känns groteskt. Skinkan på grisen går bara att sälja till konsument runt jul då vi är som galna efter den, men resten av året måste den malas ner eller förkläs till färdigmarinerade grilldetaljer.
De flesta håller nog med om att det är ett sjukt slöseri med resurser att föda upp djur och sedan rata stora delar av kroppen eller låta den bli sopor eller mat till andra djur. ”Knorr till tryne” har varit ett slagord på medvetna krogar i många år nu. Ändå slänger vi konsumenter en tredjedel av den mat som odlats, fötts upp och tillverkats. Siffran har legat still i tio år nu, så det verkar ha blivit normalt.

Förr fick vi jobba för biffen
Jag föreställer mig att människan i sin begynnelse åt det mesta hon kunde komma över, men då också fick kuta ganska långt för att få tag i ett djur att döda, slakta och grilla. Däremellan blev det helt naturligt köttfritt tills nästa djur kunde infångas.
Idag kan en ynka vegetarisk dag i veckan fortfarande väcka ramaskri på skolorna ute i landet. Rör inte mitt kött! Däremot hörs få skrika över de påtvingade köttdagarna eller bristen på bra grönsaker, frukt och bär. Är man cool skiter man i klimatet – man är hungrig helt enkelt och vill ha sin Jureskogare på Donken. Det anses väldigt normalt.

Illegala gräshoppor
Och vissa alternativ, som insekter, är svårsålda här hemma. De används än så länge bara som attraktion på olika trendseminarier där vi med lite syrsmjöl i påsen kan få känna oss i framkant. Det är förbjudet att servera insekter på restaurang eller att tillverka mat av det enligt Livsmedelsverket.
Också detta ger man blanka fanken i på matmarknaden i Bangkok där det säljs säckvis med stora skalbaggar, feta larver och små söta syrsor. Man friterar dem, och odling av insekter är en hel industri. I stånden på Khao San Road kan man även hitta läckerheter som skorpion. Det tycker man där är helt normalt att äta som snacks.

Jag är en allätare
Utan tvivel har valet av maträtter, kost och råvaror blivit oerhört laddat och motsägelsefullt.
Som jag själv: jag har rätt nyligen tagit jägarexamen, (oanvänd), men funderar på att sluta äta kött, köper ändå varmkorv lite hur som helst på stan men nagelfar ursprunget på köttet jag köper i butik, oroar mig över torskbestånden i Östersjön men äter gärna torsk från andra hav, flög nyligen en Airbus ToR till Thailand men ondgör mig över hur mycket trafik det är på gatorna i Bangkok.

Min dotter vegetarianen tycker jag är glupsk. Det stämmer nog – jag åt mig igenom stånden på marknaderna i Bangkok och blev inte det minsta sjuk.

Vem har rätt?
De flesta av oss är plågsamt medvetna om att vi överkonsumerar och roffar åt oss och det ger oss förfärligt dåligt samvete. En del hanterar det genom att hålla stenhårt på det som de uppfattar som normalt – som kött varje dag i veckan. Andra vill utmana hela systemet och utrota varenda mjölkko och plantera havre istället. Många av min vänner har slutat äta kött, nästan ingen dricker mjölk och många skyr brödet. Vad blir då det nya normala?

Utvecklas eller dela mammutens öde
Inför nästa år önskar jag mig en snällare, mindre polariserad och mer öppen debatt om matvanor såväl som jordbrukspolitik. Ett samtal där vi kan hitta lösningar så att maten och jorden räcker till oss allihop. Och hitta ett nytt sätt att äta som är ”normalt” men fortfarande angenämt.

Matproduktionen är ett av de områden där vi som mest kan påverka jordens klimat och resurser. Det är dags att vi inser att inget någonsin blir som förut, står ut med att våra vanor måste utvecklas så att växter och arter vi älskar (eller bara älskar att äta) överlever. Framför allt när det gäller protein.
Annars kanske vi dör ut liksom mammutarna, (det lär ha varit klimatförändringar som orsakade deras undergång.)

Gilla läget
Med lite nyfikenhet, uppfinningsrikedom och goda kockar kommer vi att hitta att nya läckerheter som passar bättre i framtiden. Kanske alger, odlade gräshoppor eller bara en väldigt god öländsk böna. Kolla bara på konsumtionen av kvarg och vassleprodukter i Sverige idag! Vem kunde ha trott att dessa produkter skulle få ett sånt uppsving samtidigt som mjölk är det mest omoderna som finns?

Jag sätter mitt hopp till mänsklighetens hunger och nyfikenhet.
Nöden är uppfinningarnas moder, heter det ju.

————

Det är normalt att äta. Fast kanske inte som Charles Domery eller Elvis i Håkan Olofssons skröna:
https://www.facebook.com/hakan.olofsson1/posts/10154123672012765

Odlade (ganska fula) malar och tilapia kan ersätta den rökta ålen, som jag skrivit om förut:
https://mrsfood.se/fiskar-som-odlas-pa-torra-land-kan-radda-haven

Kropp och själ i P1 undrar också vad vi ska äta och funderar kring den nya klimatdieten:
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/821128?programid=1272

Martin Ragnar har skrivit en bok om grisar och föreläser om hur vi svenskar borde satsa på Linderödssvin och bokollonskinka istället för att importera ekollonskinkan Pata Negra från Spanien. Trots detta, eller kanske just därför, har han slutat äta griskött.
Här kan du läsa om hans bok:
http://dela.dn.se/S0nGGbVGFzW39uO8scpT7LJsRtFCE-kxBh-xWUqplhw8XJjlbbC4kJ9_1pW4W6JEmF-M2922pwHel5YHRv7Fqg

Djur som vi lyckats utrota (men kanske inte genom förtäring) under 2016:
http://www.natursidan.se/nyheter/nagra-av-de-tusentals-djur-som-utrotades-under-2016/

Feeder, en pod från Livsmedelsföretagen om vår relation till skinkan:
http://www.livsmedelsforetagen.se/julskinkan-fortsatt-i-topp-men-hur-lange-till

När mat ersattes av näringsämnen:
av Michael Pollan, en av de mest balanserade och kloka i matdebatten.
http://www.nytimes.com/2007/01/28/magazine/28nutritionism.t.html

/Anna Lind Lewin