Som att äta hos farmor – med tusen andra

Kocklandslaget

Fredrik Andersson och Tommy Eriksson från Kocklandslaget har skapat en ny buffé med klassiskt nordiska rätter på Vikingline. Foto: Anna Lind Lewin.

När Vikingline bjöd till presslunch för att visa upp sin nya satsning med Kocklandslaget bestämde jag mig för att övervinna min avoghet mot Finlandsbåtar i allmänhet och bufféer i synnerhet – och blev belönad. På fartyget Gabriella vid Stadsgården väntade en överraskning.

– Det ska vara klassiska rätter och kännas som att äta hos farmor, introducerade Fredrik Andersson den nya buffén.
Faktum är att det är ett riktigt lyft som åstadkommits under ledning av honom och Tommy Eriksson, och de sticker inte under stol med att detta varit en utmaning.
– Varje år utspisar Vikingline 1,6 miljoner hungriga resenärer, så det liknar ingenting av den restaurangmiljö vi är vana vid från ambitiösa mindre krogar med 40 gäster per sittning, säger Fredrik.
– Vi har åkt fram och tillbaka på båtarna och studerat konsumtionen noga. Suttit med restaurangchefen Bodil Ståhl och buffégruppen på Vikingline och diskuterat logistik och uppläggningar. Och nu när vi tagit fram ett färdigt koncept utbildar vi personalen på samtliga Vikinglines båtar, berättar Tommy.

IMG_3793 IMG_3788Resultatet är ett snyggare, fräschare och mer nordiskt utbud.
Kockarna har jobbar hårt på att det ska bli mindre portioner, mindre fett och mindre kladd. En hel del, som gubbröran serveras i små glas. Man har behållit sina leverantörer (för köttbullar, korv mm), men i vissa fall utvecklat recepten. Och bestämt sig för att hålla även namnen på maträtterna svenska. Så bean med persilja och timjan kallas persilje- och timjansemulsion. Just detta kanske inte var nödvändigt eftersom bearnaisesås numera är att betrakta som supersvensk. Men annars är det skönt att slippa tjusiga italienska och franska namn. Kryddningen ska också vara klassiskt nordisk med pepparrot och senap istället för chili för att skapa hetta, och ättika istället för lime.
Renskavsgrytan är rustik och god, den ”ålarökta” sillen med algpulver rentav läcker.

IMG_3782

Den ”ålarökta” sillen var läcker.

 

IMG_3794

Köttbullarna finns kvar, men korven har ett nytt recept.

 

IMG_3783

Servering i glas håller upplägget fräscht när anstormningen av gäster tar för sig.

Det vegetariska utbudet är stort och känns välgjort och självklart. Efterrätterna är alldeles för söta för min smak men glädjer säkert de flesta som gillar att fylla en djup skål med allt från små tarteletter, macarons, kladdkakor, glassar och olika goa såser.
Snålt är det inte, och priset minst sagt vänligt från knappa 300 kr och uppåt inklusive dryck.Det väcker såklart frågor om ursprung, ekologiskt och inte minst frågar jag mig hur mycket som gästerna slänger. När det är gratis tar vi ju alltid mer än vad vad vi orkar äta upp. Där kan man bara hoppas att Vikingline och alla andra stora aktörer tar nästa steg. För när de ändrar inriktning då händer det saker på marknaden: De blir viktiga gamechangers och visar kanske så småningom också vägen för alla Sveriges erbarmliga vägkrogar.

Så hur mycket kändes som hemma hos farmor? Just min farmor gjorde godare köttbullar men betydligt sämre sillar. Och hon behövde heller inte utfodra tusen personer varje kväll.

Mina fördomar mot mat på båt har fått sig en välbehövlig törn. Här finns helt klart goda saker att äta, och bäst gillade jag sillarna. Att vända en skuta som denna är värt all respekt.

Caffè Italia har öppnat!

Johanna Ekmark

Fotografen och grundaren av Caffè Italia Johanna Ekmark. Foto: Ulla Tillgren.

Vissa som varit ute i världen tar med sig världen hem. Som fotografen Johanna Ekmark, som saknade sitt andra hemland Italien så mycket att när hon nyligen landade i Stockholm efter ett helt liv i Toscana, Emilia-Romagna och Milano kände att hon måste skapa en berättelse om det italienska livet. Det blev en tidning med namnet Caffè Italia. Som blev en klubb. Som blev en konst- och vinkväll på Konst-ig på Södermalm.

Denna första klubbkväll innehöll fabulösa piemontesiska och toskanska viner från agenturen En halv pall. Speciellt inbjudna gäster var Antonella Manuli och vinodlaren Lorenzo Corino som även är agronom och forskare. Deras gemensamma odlingsprojekt Fattoria La Maliosa i södra Toscana har vingårdar som ligger utspridda på 160 hektar bland ängar och urskog. Här handlar det om att odla vin med stor respekt för den omgivande naturen.

P1200683

Antonella Manuli och vinodlaren Lorenzo Corino. Foto: Anna Lind Lewin.

När vi provar några av hans viner och fastnar för en särdeles gott vin på druvan Barbera (tyvärr till lunch) säger Lorenzo med ett leende:
– Ni vet man man säger i Italien – Nebbiolo smakar man, men Barbera dricker man …
Som han ser det passar Barbera till det mesta.
Sina erfarenheter från ett helt liv med vinodling har Lorenzo Corino samlat i boken ”Vineyards, Wine Life:my natural thoughts”.

Maliosa har även ett samarbete med universitetet i Siena som har påvisat att deras metoder, som täckodling, ger ett positivt koldioxidavtryck på miljön. Inget sulfit tillsätts heller i tillverkningen.

Själv känner jag att jag vill besöka till La Maliosa och se hela härligheten på plats. När åker vi, Johanna?
Läs mer om Fattoria la Maliosa

P1200690

Staffan Frid på En halv pall med Ulla Tillgren.

P1200672

Lorenzo Corinos bok om naturlig vinodling.